— En kommer så nödigt[10] över tröskeln nu för tiden, förklarade han och vaggade ovant omkring på sina trinda ben. — Och nån guldpäng, nej! Nej, min sju — här kan studentkandidaterna själva se min kassa!
Därmed tömde han en bastant segelgarnspung mitt på bordet. Där lågo nu alla slags koppar- och silvermynt, riksdalrar och skillingar alltifrån Karl XIV:s första år och till innevarande sextiotal, men intet guldmynt.
— Ih guld har di väl bara i Amerika? Det var så sant, här står nånting nytt i avisen. Ja, ja, inte så splinter! Men ändån! Klockarens Eusjén kommer hem, står här, och han har fått bå medalj och pensjon av regeringen i Vashington. Då är väl mamsellen glad?
— Vad säger Truedsson, förvånades Gustav. — Den nyheten vet ingen om i hela prästgården. Och klockaren har ingenting nämnt!
— Se här själva i Snäll-Posten! Klockaren — ih, den pingson[11], den går där och muckar för sig säl och säger aldrig ett knyst. Det tar vi en skål på!
Studenterna togo sig både en och två skålar. Gustav kände sig så upplivad av spriten och nyheten, att han efter en halvtimma glömt bort deras ärende. Vilhelm och även Daniel påminte gång på gång om, att vädret höll på att klarna. Dagen var kort, det gällde att begagna den innan mörke.
— Ih, lilla mamsellen kommer nock tillrätta, tröstade krögaren, — hon har vatt ute och julat lite hos bekantingar. Kanse hon nu rätt till pass sitter hemma och mojar sig. Det tar vi en skål på!
— Skål, klingade Gustav förtjust, — Truedsson är en förståndig karl. Vill ni som jag, gossar, så far vi hem i kväll med Anders Svens’ hästar?
Daniel brummade någonting för sig själv och syntes ovillig, gjorde till och med ansatser att bryta upp.
Men brodern fick ånyo ett av sina hostanfall, varför en ny toddy lagades.