— Det är min sju tids nock att ta skjussen i morn bitti, tyckte gästgivaren fryntligt, — för rästen så har jag hästar jag med. Skål, det tar vi en skål på!
Vilhelm reste sig.
— Det är solsken, sade han, — jag går väl ut och ser mig om ett slag — om inte ni andra har lust!
— Haha, skrattade Gustav, — det kan du förnöja dig med. Mycket plaisir i skogsplasket, medan Nanna sitter hemma i prästgården och skrattar åt oss!
— Haha, gnäggade Truedsson, — det tar vi en skål på!
Vilhelm gick mot dörren. Daniel gjorde min av att vilja följa honom, men satte sig igen.
— Jag måste väl ta vara på min bror, undskyllde han sig.
Vilhelm kom ensam ut på trappan. Med spriten i hjärnan kände han sig på en gång olustig och förhoppningsfull. Det låg någonting i, vad gästgivaren förmodat, och leta efter Nanna var, när allt kom omkring, föga mening med. När pängarna tagit slut, vände hon väl näsan hemåt.
Men krogsittandet var lika meningslöst. Det ständiga pimplandet i hans samtid pinade Vilhelm. Redan på gymnasistbänken började det för att naturligtvis öka på vid akademien. I lärda och vittra kretsar söps det lika friskt som hos de ständigt halvfulla bönderna. Gulleröds prästgård var som en ö i översvämningen, men även där söps det, endast att det söps måttligare. Det stod ett ständigt ångande spritmoln över allt Sverges land.