Vandringen gjorde Vilhelm gott. Allt som spriten fördunstade, återkom handlingskraften och försvann sorglösheten. Lilla Nanna var ingen vanlig liten flicka, det hade han genast sett på henne, ja, redan den gången i sakristian. Hon liksom hela hennes familj hade ett spelande temperament, var mäktig både det onda och det goda. Hade hon råkat på avvägar, vore det fåfängt att vänta henne tillbaka med detsamma. Hade hon rymt i bävan eller vredesmod, vände hon ej så snart stegen till underkastelse eller aga.
Han kom att tänka på ett rådjur, de skrämt upp i förmiddags — det hade haft hennes oroliga, känsliga, oberäkneliga ögon. Det hade sett på honom — ja, så att det gjorde ont i hjärtat. Det var väl därför han blossat upp och blivit retlig mot kamraterna.
Såg det inte rentav ut, som om Nanna fattat en särskild tillgivenhet för just honom, främlingen? Bestämt hade han anat det först på julaftonen, på kvällen, under förhöret. Han hade förstått det, när han sett på henne — så där strängt och kallt, som han alltsedan ångrat, att han gjort. Då var det, som om någonting brustit sönder innanför de mjuka rådjursögonen.
Vilhelm hade så småningom ökat takten. Han befann sig i stark marsj, då landsvägen på nytt försvann i skog. Liksom av instinkt vek han av på en vattensjuk stig, som sakta höjde sig mot torrare mark.
Våta grenar slogo honom i ansiktet eller piskade honom om benen. Granruskorna drösslade ett helt rägn ner över honom: ibland tillrade det en iskall droppe neråt ryggraden. Det skvätte i skodonen för vart steg, strumpsulorna kändes lungvåta. Men hans kläders tillstånd bekymrade honom ej längre. Han vandrade i en feber, som kunde han i varje ögonblick vänta sig få se den sökta eller ett spår av henne.
Stilla! Värkligen! Var där inte ett avtryck som av en kort, men bred skosula — en bottfor? Och där, vad nu — en bandstump — visst ett strumpeband! Tänk, om hon nyss befunnit sig i närheten? Hm, bandet färgade ifrån sig, hade visst länge legat i vatten.
Han gav sig till att ropa hennes namn, först sakta, så högre — till sist skrek han av sina lungors hela kraft. Men ingenting svarade honom — om ej en viskning, som väl var ett eko eller pulsen i hans öra eller —?
Han stoppade bandstumpen på sig, medan han ivrigt letade på marken för att finna ut, vart spåret ledde.
Men vilken riktning han slog in på, tycktes det lika förgäves. Allt var utplånat av snö och vatten, rägn och tö. Och enda vittnet — om det nu var något vittne om den saknade — var ett enstaka, djuptryckt fotmärke och ett vattendränkt och urfällt litet strumpeband.