Upptäckten skedde i alla fall och helt händelsevis. När kyrkoherden skulle till kyrkes annandagen och Mina ej genast stod tillhands med halsduken, marsjerade han i sin retlighet själv in och hämtade henne.
— Har också du rymt din kos, sjåpagås, frågade han, men gjorde förbluffad och förstummad halt innanför tröskeln.
Mina, som erinrat sig sin försummelse och för halsduken glömde allt annat, ville skynda fram till sitt söndagsgöra — en blick från pappa häjdade och förstenade henne. Den ena förseelsen hade bragt den andra i dagen. Pappa hade sett och förstått alltsammans.
— Förlåt mig, pappa, bad hon och knäppte händerna som till bordsbön, — förlåt mig, jag är så ledsen —
— Det gläder mig, sade kyrkoherden och suckade, — jag är också ledsen, men jag ser inte, att det förbättrar mina döttrars hörsamhet mot sin far?
— Ack, pappa, stammade mamsellen, — jag skulle, snopp — ett drag, snopp, snopp — några brev —
— Ja, gäckades prästfar, som började se hennes förvirring från dess komiska sida, — det behövs ofta bara ett drag och några brev för att både en prästgård och ett mamsellhjärta ska stå i ljusan låga. Det var alltså du, syndakors! Stackars Olander råkade illa ut, tog det i onödan på sig. Eller — vad har du för smussel med Olander? Var det från honom draget kom, kanske, sjåpagås, svara!
— Bevare mig, pappa, slog mamsellen förfärad ifrån sig med bägge händerna, — jag tror, det var Nanna, som —
— Nanna, vet du något extra om Nanna? Var det hon, eller var det du, som tände på? Ut med språket, eller för sjutton hakar —!
Gubben stampade i golvet.