— Bevare mig, pappa, draget kom, snopp, snopp, och pastorn kom, snopp, och —
Det gick runt i huvudet på gamla mamsellen. Pappa måste le mitt i förargelsen.
— Hade jag inte döpt dig till sjåpagås förut, sade han barskt, — skulle jag göra det nu! Akta dig bara att vålla Eugène svartsjuka, när vi nu ha honom här om ett par dar —!
Om kyrkoherden velat straffa brandstifterskan, kunde han inte gjort det eftertryckligare än med de sista par orden. De värkade inte genast, Mina tog dem för ett skämt. Men medan hon hjälpte sin far med halsduk och krage, plockade hon så småningom sanningen ur honom — hela den så kallade överraskning, han tillämnat henne, och som han ej velat ut med, strax han fått brevet, på julaftonsmorgonen.
Först när gubben moraliserat ut och kommit i väg, träffade henne nyheten med samlad kraft. Mina sjönk ner på en stol, och just för det hon inte grät eller kunde gråta, kände hon det desto starkare. Hennes stämning blev inte lättare, därför att hon fann sig otacksam och oresonlig.
Breven från Eugène hade ju varit hennes näring och livsinnehåll i tio långa år. De flästa härrörde från första året; sedan hade de duggat glesare och glesare, tills det varit fullständig torka i fem års tid.
De fem åren hade gjort mamsell Mina gammal. När Eugène reste, hade hon varit mer än ung: hon hade varit vacker, sett bäst ut av alla döttrarna, ja, av flickorna i sju kyrksocknar, erkände klockaren, hennes presumtive svärfar. Det ville också något till att knipa ett sådant hjärta som Eugènes, den rustibussen, och få honom att bortse från ett lyte.
Men Minas fägring hade varit hennes ungdom, hennes klara och rena färger: den friska hyn, den djupa glansen på ögon och hår och det skygga och rörande, som kanske just lytet skänkte hennes uttryck och sätt att vara. Mina hade åldrats tidigt, tidigare än de flästa. Nu var ungdomen förbi — sedan fem år förbi — och behaget som borttrollat. Hon såg ibland tio år äldre ut, än hon var. Mina fann sig på överblivna kartan och upphörde snart att sörja över det. Hennes sorg hade för övrigt aldrig varit stormande — redan första året efter Eugènes avresa eller flykt liknade den mera vemod eller saknad. Den fyllde ögonen med tårar, men hjärtat med ljuvhet. Den fann tröst i breven och i poesien och mammas musik.
Andra sörjde så mycket mera. Pappa hade för Eugènes skull blivit ovän med sin klockare, som sedan aldrig kom och aldrig eller sällan nämndes i prästgården. Ja, pappas gnat på henne själv berodde djupast på hans besvikenhet. Han brusade en gång öppet ut med sin mening. Hon hade bort hålla efter sin fästman, leda, varna, reformera honom, den galenpannan — han samman med Josef, det var just maken till broka — måhända hade en resa, som liknat en rymning, då kunnat undvikas.
Vad skulle hon svara — så alldeles utan gadd och maktbegär, så stilla och tålig, som hon alltid varit? Och hur skulle hon kunnat reformera — så onyttig, så skröplig och senfärdig hon visste sig och varje dag fick höra, att hon var?