Någon stark lyckolängtan hade hon aldrig burits eller lidit av. Lytet, som hon ådragit sig under lek i barndomen — någon lekkamrat hade råkat knuffa henne omkull — hade liksom tappat ur henne den friska livslust, som jäste i bröderna. Kanske också hon ensam ärvt sin mammas blida, stillsamma lynne. Mina hade alltid gått omkring som åskådarinna utan att just ha känt det eller saknat andras starkare begär. Och så länge hon var ung, såg det ut, som om just hennes stillsamhet, hennes fina, vemodiga leende, hennes förmåga att lyssna och spegla drog de rörligaste nära henne.
Fem år! Under de åren hade hon tänkt på Eugène som på en död, saknat honom på ett tåligt, ljuvligt sätt, som ingenting åstundade, minst den dödes uppståndelse i detta livet. Hans brev voro en roman, där hon såg speglat ett livsöde, som liksom av en händelse var hennes eget.
Det var en vacker, stillsam, blid roman med blekta, främmande blommor prässade mällan bladen och drömlika ansikten skymtande, men aldrig fullt och jordiskt tydliga. Det hela liknade ett poem av Böttiger eller Malmström, ett minneskväde med sirliga vändningar och mällan raderna en smärta, som ej upprörde, blott vederkvickte efter dagens gråa enahanda. Det var som mammas musik, som en romans »i rosens doft och näktergalens gömma» och utan närmare värklighet.
Och nu steg det plötsligt en levande person ut ur romansen eller romanen. Ett porträtt, som hon betraktat, kanske också kysst, nästan varje natt under alla dessa åren, visade sig med ens vara en värklig människa, en karl — som hennes jungfrulighet alltså hyst i sin kammare och vid sitt hjärta!
Mamsell Mina kände sig mer skamsen och förskräckt än glad. Bittert begråta människorna förlusten av sina kära, men se dem återvända ur graven i deras nya, antagliga gestalt skulle de ej vilja. För Mina var Eugène nu endast en gengångare, en vålnad. Men hon tänkte inte så mycket på fästmannens möjliga förvandlingar som på hennes egna, så påtagliga. Den Mina, som — sjutton år gammal — tog avsked av henne på daguerreotypin, och den Mina, hon hälsade i spegeln, voro varandra alltför olika för att antagas för samma person. Den ena hade Eugène fästat sig till sitt hjärtas mö; den andra skulle han väl knappast vilja se åt.
Vad kunde han nu ha att säga henne, vad hon honom, sedan allt det vackraste redan blivit sagt? Varför nöjde han sig inte som hon med det minne, som åren gjort så vackert? Vad ville han henne? Inte kunde de fundera på att gifta sig, sedan de inte längre voro unga?
Gifta sig — det kröp i huden vid blotta tanken! En känsla av skam, förnedring, förlöjligande grep henne. Inte nog att bära andras gyckel med detta sena menage, hur skulle hon te sig inför honom, inför sig själv — med sina vissnade behag, sina gammalungmövanor, sin stela höft, sin onyttighet och senfärdighet?
Bara det att inte längre få stöka i de gamla breven nattetid — ty hur skulle hon sedan kunna och vilja röra dem? Bara att se dem förlora doft och glans — ty hjältens uppståndelse var som ett onödigt tilläggskapitel till en färdig roman, som en banal fortsättning på en romans, vars skönhet just berodde på aningen, oändlighetsdallringen. Ja, bara att förlora, att profanera detta, som varit hennes minne och hennes hälgedom: var inte detta hennes livs första värkliga olycka? Vad skulle det sedan bli av henne?
Skulle hon kanske hädanefter leva för hans tapperhetsmedalj?