Mamsell Mina grubblade, med händerna i skötet; hon visste ej, om i timmar eller minuter, men hon visste, att hon varken på timmar eller dagar skulle finna en utväg ur sitt grubbel.
Det var också så sövande tyst i huset denna förmiddag. Mamma sov, faster hölls i köket och pappa i kyrkan. Studenterna strövade långt borta i Herrevalls skogar, och Josef, plågoanden, var ute på en slädtur, gud vet vart — det var god tid till söndagsbetraktelser.
Då förekom det Mina helt plötsligt, att det vaknat liv inne i blå rummet. Ej stojande eller ens glammande och pratsamt liv. Men allt hördes så tydligt genom den tunna, sprickiga dörren — det var ett samspråk med låga och långa viskningar, korta små fnitter och — bevares — det föreföll, som om någon också kysstes därinne.
Mamsell Minas första ingivelse var att rycka upp dörren och överraska de syndiga på bar gärning. Så mild och överseende hon eljest var — överseende till och med mot Bollas snatteri — med anständigheten i prästgården var hon sträng. Hon fördrog ingen kurtis i sin omgivning, och så långt respekten sträckte sig, hindrade hon allt kyssande, som ej ett äktenskap eller en förlovning gjort giltigt.
Men för närvarande fanns det i hela prästgården ej ett enda förlovat par.
Mina ryckte emällertid ej upp dörren. Hon blev sittande, där hon satt, med händerna knäppta i knät, överkroppen något framåtlutad, huvudet en smula på sned, och lyssnade — lyssnade spänt.
Hon hade känt igen Josefs röst, den vettvillingen — som så föga gjorde skäl för sitt namn. Och hon anade också, vem den andra var.
Det var alltså henne slädfärden gällt, vackra Elna på Änggården, den galna flickan, vars fägring gjort själva fadern yr i huvudet, så att han — en enkel hemmansbonde — givit dottern pensionsuppfostran i Schweiz och en utstyrsel vida över hans tillgångar, tills han nu satt i inteckningar över öronen.
Det hade i flera år varit bra mällan dem båda, Josef och Elna — båda papporna hade, den ene med längtan, den andre med oro, väntat, att det skulle smälla en dag. För den fåfänge bonden var den vackre volontären ett ståtligt parti, för pappa kyrkoherden Elna en mesallians och därtill ännu en felslagen förhoppning till alla de andra.
Märkligt nog, besinnade mamsell Mina i det ögonblicket intet av allt detta. Hon gjorde ej ett tecken för att ingripa vare sig till sedlighetens eller ekonomiens fromma. Hon misstänkte med fog, att Josefs avsikter kanske ej ens voro ärliga. Men hon visste, att Josef, långt ifrån att ta reson, tvärtom kanske skulle bli brutal. Och ångesten för plågoanden — Minas plågoande sedan barndomen — var kanske huvudgrunden till hennes ovärksamhet.