Hon kunde emällertid ha tillkallat faster Jeanette eller mamma, och hon gjorde intetdera.
Som hon satt och lyddes till kuttret därinne, hörde darrningen i rösterna, när ett halvhögt ord av misstag slapp över de försiktiga läpparna, hörde de heta, ofrivilliga flåsningarna, det svaga ljudet av kyssar, prasslet av kramningar, knarret i möbler och tiljor, sympatiknäpparna i de gamla väggarna — då var det, som om en helt annan känsla än den sedliga harmen fått makten med de blida, vissnade dragen.
Munnens avspända båge slappnade än mer, giporna sjönko darrande neråt, varje fåra och rynka i det halvgamla ansiktet fick skärpa och djup. Ansiktet blev till ett dokument, vari ett ungdomslivs försakelsehistoria stod skriven. Ett liv, som måhända först i detta ögonblick blev sig medvetet. En försakelse, som först nu anade, vad den offrat.
Ögonens långa torka fick vatten. Tår efter tår tillrade utför i små naturliga rännor. Huvudet böjdes sakta ner över de hopknäppta händerna.
Men mamsell Mina skulle blivit röd av iver och harm, om hon ens själv kunnat beskylla sig för att gråta av avund mot den lyckliga vackra Elna.
XII.
Bröderna — Gustav och Daniel — kommo hem på tredjedagen, lagom till middag och duktigt hungriga, men utan vare sig Nanna eller Vilhelm. De hade lånt hästar och släde av Anders Svens — ty på natten hade det både frusit och fallit tjockt med snö — och fingo skrubbor av pappa, för det de lämnat flickan och Vilhelm i sticket.
De blevo först överraskade och nedslagna, ty de hade väntat, att Nanna självmant kommit tillbaka. Denna förmodan hade de från den förståndige gästgivaren i Toftarp.