Pappa fnös av otålighet och förargelse, han kunde tydligt se på dem, hur de tillbragt gårkvällen.
Sedan tog Gustav humör och förklarade, att vem som hälst utom han — ja, bror Josef till exämpel — kunde få skvalpa i snöslask på jakt efter flickslynor: han, Gustav, hade skaffat sig en hosta på halsen.
Varpå han, mycket riktigt, började hosta — ganska naturtroget, ansåg Josef — och vart inskickad att få sig en äggtoddy, efter middagen, nota bene.
Daniel syntes förlägen. Hans mångåriga rykte som karaktären i familjen hade fått en knäck, även i hans eget medvetande.
Men då också han bekräftade, att Vilhelm varit stursk och envis och velat veta allting bättre än sina kamrater, fann pappa det förklarligt, att sönerna lämnat åt sitt eget värde och sin egen vård och värdering detta i grunden kanske fördärvliga umgänge.
— Det inträffade blir er emällertid en varning för framtiden, sade kyrkoherden, — att med större jugement välja era sällskaper.
Gustav blev trotsig och upprorisk, bara den egenkäre Vilhelm nämndes.
— Vem hade också kunnat ana gynnarens kaliber, halvgrälade han, — lömsk och inbunden som krämarprinsen var? Jag höll honom för en beskedlig och obetydlig liten puttefnasker, som det kunde vara nöjsamt få visa omkring i prästgården. I stället avslöjar han sig som en rabulist av värsta sort och en tyrann och toppridare, som varken skonade ung eller gammal. Daniel berättade mig om hans dispyt med pappa juldagsmorgonen —
— Synd om ynglingen, är annars ej utan gry, klagade gubben och strök sig över nacken. — Apropå, var lämnade ni honom? Tog han skjuts till sitt hem direkt från Toftarp?