— Bevare mig, utropade Gustav försmädligt, — han ville, han ämnade —
Hur det var, stockade sig den tillämnade meningen, och Daniel måste fylla i.
— Han ämnade fortsätta att leta på egen hand.
Prästfar gav fritt lopp åt sin ogillande munterhet. Daniels tysta smil var minst så smittande som Gustavs ljusa skratt.
Men så avbröt sig gubben, löjet gled över till sin motpol. Bekymret på pannan kom tillbaka, i blicken fick det en tillsats av något annat.
— Men då gör han sig ju större omak för er syster än ni själva, anmärkte han, — ja, än någon av oss, som sitta här i godan ro omkring fyllda fat, medan Nanna — kanske fryser och svälter!
— Henne går det nog ingen nöd på, menade Gustav sorglöst. Hans organ lät i dag ibland ovant skrovlig.
— Vet du alltså någonting mera om henne då, sporde den gamle med ett häftigt kast på huvudet. Det syntes, hur spänningen pinade bakom det morska ansiktets muskler.
— Vet —, drog Gustav på det.
— Ut med språket, för sjutton hakar!