Kyrkoherden sprang upp, så att pinnstolen for baklänges och omkull på golvet.
Den frimodige Gustav kröp samman; han fann, att han började göra en löjlig figur.
— Inte annat, än vad vi nyss berättat, sade han.
Han förteg visligen det spår, Vilhelm ensam påstått sig ha funnit på kvällen, men som ingen av bröderna tillmätt någon betydelse. Till den grad hade både späjandet och sällskapet tråkat ut dem.
— Då må jag säga, mullrade prästfar, harmsen och besviken, där han, sedan han fått stolen på fötter, hetsad och tankspridd satt och rullade brödkulor, — att efter detta synes mig Vilhelm långt mindre blamabel än mina klemiga och kallsinniga söner.
Det blev så stilla omkring bordet, att ej ens knivarna rörde sig på tallrikarna. Tystnaden värkade som ett varsel, ty i nästa minut gick en ängel, livslevande, genom rummet. Mamma, som tagit sig en förmiddagslur, kom först nu ut till middagen.
Hennes blick gled runt bordet och vidgade sig, när hon räknade de många tomma stolarna.
— Var är Nanna, frågade hon och såg storögd på Gustav.
Denne liksom letade i luften efter svaret, pupillerna irrade runt och undveko modern. Det var inte så lätt att narras mitt upp i ansiktet på lilla mamma.