Pappa kom honom till hjälp.
— Nanna, svarade prästfar, så lugnt han förmådde, — Nanna stannade, som jag tillsagt, uppe hos Anders Svens.
— Du är väl ändå för sträng, förebrådde mamma, — vi ha varit för stränga mot vår flicka. Vad i all världen skall hon göra hos Anders Svens?
— Lära sig göra nytta, fabulerade pappa, — här i huset springer hon vind för våg och bara hittar på hyss. Nå, lilla mamma, skall du inte välkomna dina söner? De vilja inte förskjutas för en galen flickunges skull.
Prästfrun hade tankfull betraktat sin make. Hon förvånades över, hur gammal han i dag såg ut. Det hade kommit någonting grått i det blonda håret, munnen läspade för tandluckornas skull, och själv hade han sjunkit ihop och blivit mindre. Först i dag lade hon märke till, att han börjat åldras på allvar.
För att inte bedröva honom sade hon ingenting, men flyttade blicken över på sönerna. Hon kysste dem lätt på pannan, i det hon gick förbi till sin plats.
— Förlåt oss, mamma, att vi börjat, urskuldade den gamle, som knappast rört en bit, — vi hungrade som vargar.
Faster, som suttit tyst hela tiden, gav husfadern en manande knuff, och det var rörande att se, hur ivrig han blev att göra skäl för sig.
— Var är er kontubernal, undrade prästfrun med en ny forskande blick på Gustav, som satt stum och bara åt och svettades.