— Han har rest sin kos, svarade sonen mödosamt och petade ivrigt omkring i sin tallrik.
— Ha ni blivit osams, fortsatte modern sitt förhör utan att släppa Gustav ur sikte. Han var hennes andra ögonsten, om Josef var den första. — Var det för den där olycksaliga rymlingen Almqvist?
— Ja, svarade sonen, olyckligare än i någon examen.
— Sådana äro nu en gång människorna, tröstade pappa i predikoton, — som unga äro de dårar, och som gamla bli de —
— Narrar, ifyllde faster Jeanette och skänkte i av julölet.
— Till narri, rättade gubben snäsigt och fortfor utan att låtsa om Gustavs fnitter, — apropå, var är Ekdahl?
— Jag skickade honom bort i ett ärende, brummade Josef, som alldeles tappat lusten att skämta. Volontären satt nästan ännu mera böjd och fåmält än de andra.
— Till fårhuset, fiskade gubben alldeles förgäves. Han tillade genast, liksom om han fruktade tystnaden: — Mormor sover förstås, som vanligt! Gumman sover allt oftare och oftare, allt längre och längre. Till sist somnar hon bort en vacker dag. Ja, ja, hon dör inte, hon försvinner — som en pust, en rök. Vad äro vi alla annat? Och pastor Olander är på begravning, och Mina ruvar på sin kammare! Skål, Marie-Louise, du är snart — vår sista!
Tårarna trängde kyrkoherden, trots all behärskning, ut i ögonen. Lyckligtvis tycktes mamma just då ouppmärksam och försjunken i sitt eget bordsgöra.
Middagen tog äntligen slut. Det var den längsta måltid någon av deltagarna kunde minnas ha varit med om, och den hade räckt en knapp halvtimma. Uppbrottet skedde nästan i oordning. Var och en syntes angelägen att komma för sig och till sitt.