Mamma gick in för att språka med Mina. Hon förstod, att hennes äldsta bar på något, som tyngde. Allt sedan Nannas oförklarliga bortresa kände husets moder stundom någonting, som liknade självförebråelser. Pianot hade kanske, när ett kom till allt, berövat hennes barn en del av vad dem tillkom.
Gustav och Daniel flögo upp på sin kammare med samma odygdiga hast som i pojkåren. För övrigt voro de väl den dag i dag knappt annat än pojkar. Marie-Louise försvann till sina sysslor. Josef sneglade tveksamt åt pappa, men vankade, när han såg faster närma sig gubben, långsamt ut till förstutrappan.
Kyrkoherden kände plötsligt fasters klapp på sin skuldra.
— Lille präst, inledde hon.
— Ja, vad är det om, snäste den gamle, som fruktade någon ny giftighet till alla de andra, majoren låtit honom smälta i sin dag.
— Seså, bits inte, gamle nummerhäst, förmanade hon, sköt fram ögonkloten och höjde överlägset på mustasjläppen. — Stå stilla en sekund, om annars görligt, och lägg märke till ett förnuftigt ord!
Prästfar gjorde en av sina gamla soldatvändningar.
— Nåväl, major, sporde han med ett försök att låta godmodig. Han anade just nu allra tydligast värdet av fasters kloka, kalla förstånd.
— Lille präst, sade hon, — jag djärvs inte persvadera dig att sitta ner, medan vi språkas vid. Skall förstås kurbettera under mina gamla änkeögon. Men min kroppshydda trivs inte med att sväva i luften som en ballong. Jag sätter mig.