— Jag är idel öra, försäkrade kyrkoherden, satte tummarna i rockslagen och såg på förhand bister ut.
— Det är om Nanna, sade hon, och gubben gjorde värkligen genast en halv volt med överkroppen.
— Nå, påminte han i nästa sekund, stirrade otåligt i taket och trummade i golvet med fotbladen.
Men faster Jeanette tog saken med ro. Hon mönstrade husets herre från topp till tå, skakade på sitt mössprydda huvud och anmärkte slutligen:
— Jag beklagar stackars Mina!
— Syndakorset, stönade gubben, som om han just nu varit under den åsyftades behandling.
— Nej, det är hon, som har sitt kors, rättade faster lugnt och sökte genom hypnotisk fixering binda hans blick vid sin person. Naturligtvis förgäves. — Lille prästen inbillar sig, att ingen har närver mer än han själv. Men om han inte håller hovarna i styr, så —!
Majoren dängde sin bastanta hushållerskehand hotande mot sitt knä.
— Så, morskade sig kyrkoherden, medan ådrorna svällde under Walter-Scott-luggen.
— Så får han inte veta någonting.