Nanna hade inte anat det ringaste. Hon låg uppe på vinden och rotade i gamla luntor, låg på en ullsäck och hade svept en sjal om axlarna.
På golvet stod en handlykta, vars ena söndriga glas var vänt ifrån pappershögarna — så undvek Nanna eldfara och överträdde inte förbudet; ty en lykta var någonting helt annat än ett ljus.
Mina brukade för rästen bränna ljus halva nätterna, Nanna visste det mycket väl. I jämförelse med Mina, som ställde sin rankiga stake mitt ibland alla brevbuntarna, kunde Nanna känna sig så gott som oskyldig.
Men därför var det ju inte nödvändigt att skvallra om allting för pappa, som varje kväll måste ha reda på, var hon hållit hus under dagen. Pappa trodde, hon brukade sitta i torvhuset, dit hon alltså varje dag måste gå en tur för att kunna säga, att hon varit där.
Det inbragte ibland en luggning i flätan eller en örfil av tre fingrar — de två voro böjda av en kramp — vilket egentligen förvandlade örfilen till en klapp. Men gärna vad som hälst, bara hon slapp bekänna sanningen!
Här uppe fanns en hel del läsning, som inte fick rum nere på hyllorna — originalupplagan av Then swänska Argus, Siebenhundert Anecdota från mitten av sjuttonhundratalet, en Milton med kopparstick från 1751, ett tjog dissertationes från Lund och Upsala och en mängd andra rariteter.
Här uppe slumrade böcker från farfars tid, förskräckliga böcker, som inte tolererades nere i bokkammaren, hur tolerant pappa annars var. Farfar hade varit präst, men samtidigt rabulist. Om honom talades aldrig annat än i dunkla ordalag — och hans böcker passade inte för prästdöttrar.
Nanna hade med fjortonåringens bävan slagit ner på de farligaste. De farligaste och de svåraste, det var hennes två specialiteter.
Uppslagen framför sig hade hon en bok, som hon hört pappa fördöma för bröderna. Hon visste, att Gustav läst den nere i Lund; Josef hade genast frågat, om den fanns på svenska, och endast Daniel hade haft karaktär att motstå frestelsen.
Boken hette Candide — Candide av Voltaire. Nannas späda kinder blossade åt den tredjedel hon förstod; de blossade lika mycket av vetgirighet som av någonting annat, blossade av en underlig, sugande vetgirighet, som brände genom kropp och själ. Endast hjärtat förblev kallt, förstockat emot pappa och de förebråelser hon hörde susa i draget under de tjocka spindelvävarna.