Pappa viftade så där halvnådigt med renhudshandsken, men då han upptäckte sin hustru, lyste han upp. Han lutade sig fram över fotsacken; det såg ut, som om han velat säga någonting vackert och ömt.
Men faster dränkte första stavelsen i ett nytt adjö, som liknade ett kommando, och stirrade så barskt på Mats kusk, att denne liksom till försvar slog klatsj med piskan. Hästarna stegrade till och togo sats. Kareten vaggade, likt ett äldre fruntimmer, långsamt åstad mällan lindarna i utförsbacken. Nu försvann åkdonet i vägkröken.
Faster hade redan lagt sin sjal om axlarna på lilla mamma och kört henne in i förstugan och matsalen.
— Jag skall lära henne, hotade majorn med överdriven barskhet, så att husets fru log ett tårfyllt leende. — Står hon inte och ryser i kylan dagen före sin födelsedag! Akta sig att fresta försynen, hör hon, lillan!
Lillan försvann, alltjämt leende, gnidande sina späda händer, i Nannas rum på väg mot gula salen.
Faster Jeanette vände sig långsamt mot Marie-Louise. Hon skrattade sitt gälla, världsvisa skratt.
— Gud nåde Nanna, när lille prästen kommer tillbaks, om inte födelsedagen kan tjäna som åskledare eller hon har lämplig nödlögn till hands! Apropå, har någon sett efter i gula salen? Kanske sitter hon rentav där — bland de andra blåstrumporna!