Där stod han nu, hade redan krupit i pälsen och blåst upp sig till sin tredubbla vidd. Det glimtade humoristiskt över gamla fasters ögonkulor: sannerligen liknade han inte en arg igelkott med alla taggarna spärrade!
En underlig tid att fara på besök, lördagsmiddagen, predikoberedelsetiden! Och till katolska grevinnan på köpet!
Emällertid fick man väl söka ta reda på Nanna. Lille prästen frågade ju efter Nanna varannan halvtimme nu för tiden — stackars barnet för rästen!
Faster och Bolla gåvo sig att leta, bägge två; letade i gästrum, brygghus, torvhus, skrubbar och handkamrar — vad hjälphustrun så hittade, inte hittade hon Nanna. Nanna hade ånyo begett sig till ingenstans.
Kyrkoherden stampade; han hade en hel predikan på läpparna, men måste vänta med den till dagen efter. Han fick inte låta uppehålla sig längre. Det blåa molnet gled fram som ett ofantligt lock av järnbläck: rättnu kunde luften bli skum som i en gryta, och resvägen i dag var ändå halvannan mil.
Men i matsalen, i förstugan, på stentrappan, ja, på fotsteget och i kuren fortsatte han att snäsa och muttra.
Nanna var en Springfält, yrhätta, odåga, en fara för sitt hem! Nanna kunde hitta på att göra dem husvilla, leka med fosforstickor i torvhuset eller förkyla sig på gården eller bryta benen av sig på logen eller —
— Adjö, lille präst, ropade nu fasters mässingsstämma. — Adjö, och predika för hedningskan i stället!
— Adjö, adjö, instämde Mina och Marie-Louise och lilla mamma; även kyrkoherdefrun hade, trots alla varningar, kommit ut på trappan. Hon stod där, liten, blond och fin, med sin rena profil och sina alltid tårade, havblåa ögon — långt mera flicklik än någon av döttrarna. Hon ryste i vinterdraget som ett ensamt löv.