— Å gudskelov, tänkte mamsell Mina. Det liknade en löst förtrollning — nej, en bönhörelse.
I en blink hade hon handen ur kjolen, räckte med sänkt blick den bastanta nyckeln åt faster Jeanette och haltade, döv för utrop och skratt, pappas snubbor med lätt hjärta tillmötes.
Vad betydde alla sjåpagås och syndakors mot de svarta, muntra kulögonen och Bollas falska väsning?
Men pappa var i dag ej lätt att göra till lags. Knappt hade Mina försvunnit i dörren till ämbetsrummet, förrän samma dörr än en gång for upp och kyrkoherden begärde få veta, var Nanna huserade.
Den smått hesa lilla rösten skar in genom pratet och munterheten i köket. Allt kom i uppståndelse. Vem hade nu, nu i julstöket, tid att tänka på Nanna? Hade kyrkoherden glömt, att det i morgon var både en söndag och en födelsedag?
Den lille prästen stampade i golvet, som alltid, när han var ur lynne. Han ville se Nanna genast, genast!
Alla ropade i munnen på varandra. Var fanns Nanna? Var fanns den obegripliga ungen? Vem hade tid att leta efter Nanna? Var skulle man få tag i henne? Var, var? Osynlig som hon mästadels varit på sista tiden!
Det gick ett sting genom samtliga samveten. Nanna fick i all denna brådska ströva omkring utan tillsyn. Omöjligt att hålla reda på, var hon vistades och vändes: än fanns hon här, än där, än ingenstans särskilt och det sista väl mäst.
Faster glunkade om, att lille prästen gick och sörjde; sörjde pastor Håkansson, som varit så helig på ljusa dan, och som knackat på pigornas fönster om nätterna. Lille prästen lugnade sig väl inte, förrän domkapitlet skickade honom ett nytt exemplar ur samlingen.
Men det var inte bara det. Gubben hade hörts så där knarrig egentligen sedan sista postdagen. Han hade i en fart ryckt till sig väskan, bläddrat igenom sin packe och sedan snäst åt postiljonen — som om kronans betjänt kunnat hjälpa, att kyrkoherden väntade brev från sönerna.