Plötsligt blev hon häftigt varm, pannan fuktades; ur stånd att se någon i ögonen, lät hon blicken fly ut genom fönstret.
Där ute varsnade hon kusken, som, bestövlad och krokig i knäna, gick på trappan och eldade sig en åkarbrasa. Hästarna, halvt dolda av kuren, krökte på halsarna och frustade; ångan stod dem ur näsborrarna likt vita strutar, och hovarna stampade i broläggningen. Karo kröp villrådig omkring framför sin koja och gnydde i kapp med länkarna. Katten travade längs stenfoten, medan ett par hönor ängsligt flaxade och trippade framför honom. Men upp över allégaveln åkte det tunga blå molnet, och luften skumnade redan.
Gudilov, att Mats haft vett spänna för kareten!
Pratet omkring henne pinade Mina i öronen. Bolla och faster hade fått pratkvarnen i gång och malde nu lika ivrigt bägge. Vad de sade, uppfattade Mina ej. Hon bara önskade, att någon av dem snart ville ge sig ut i brygghuset.
— Spiskammarnyckeln, ja, det var så sant, upprepade en onaturligt len stämma, — var på lag kan mamsellen ha lagt —?
Svetten på pannan kändes alldeles kall; Mina stod och längtade sig långa vägar från köket. Hon kände, att faster stirrade på henne. Att ljuga var en svår synd, isynnerhet så nära en högtid, men om ändå Vår Herre ville …!
— Sjåpagås, genljöd det i hennes öra, — sjåpagås, som —
— Bara är till ogagn, ifyllde gamla mamsellen i tankarna, — »sjåpagås, syndakors —»!
Hon spratt till, lystrande som en uppskrämd häst. Det var inget genljud. Någon ropade henne värkligen, pappa —
— Var håller du hus, hördes kyrkoherdens röst, — syndakors, var håller du hus? Pälsen — varför är inte pälsen tillreds? Tänker du hindra mig att resa, människa?