Mamsell Mina knep samman ögonen och riste på huvudet, hon led av att höra kacklet. Men i detsamma spärrade hon blicken åter på vid gavel — brygghusdörren gick, och faster Jeanette kom in i köket.
Faster — änka efter en bror till kyrkoherden — var bred och karlavulen, mörkröd i ansiktet, hade stubb på hakan, grå mustasjer, en stämma som en signalkornett och ögon runda och svarta som blykulor.
Bror Josef, volontären i Kristianstad, kallade henne aldrig annat än majorn. Men hennes axlar buro, utan att svikta, hela hushållet, och den vita bindmössan satte skräck i andra än Josef.
Måhända hade Bolla hört dörren gå, ty hon stod redan på folkstutröskeln. Huvudklädet hade kasat ner på halsen, så att man ibland såg den platta nacken, som ringades av tunna, blonda flätor. Hon hade falska, vattengrå ögon, som alltid dolskt vinklade uppifrån eller nerifrån, men också alltid logo mot någon — när hon skrattade, lät det som en väsning.
Hon spärrade munnen på vid gavel mot huggedrängen, men slöt den igen, när hon upptäckte husets härskarinna. Mot henne log hon aldrig, och hon vände sig inte häller nu rakt fram till faster Jeanette.
— Är unga mamsellen här, sporde hon och kliade sig halvt förläget i ena armhålan, — jag trodde annars mamsellen satt i vävbänken.
— Väven är lyckligen nerskuren, svarade Marie-Louise utan att se upp från sitt arbete.
— Jag har själv synat den, smattrade rösten i brygghusdörren, — före jul lär ingenting bli vävt.
Faster flåsade till och torkade sitt upphettade ansikte med förklädet.
Mina flyttade olycklig undan ögonen; bland alla dessa flitiga tycktes hon ensam utan gagn. I tankarna grävde hennes fingrar oroligt i den vida, djupa kjortelsäcken.