Mamsell Mina rodnade djupt. Pupillerna irrade villrådiga, som om de i tomma luften jagat den förkomna tingesten.
— Snopp, snörpte hon, — snopp, snopp, det hände väl, när pappa ropade mig in, och nu minns jag inte, var jag kan ha —
Bolla fläckte åter upp munnen kring alla de vita tänderna.
— Faster är i stärset,[1] sade hon och såg ut att ännu ha åtskilligt otalt med ugnen.
Mina haltade ut i köket. Därute klappade degen, rakan skrapade i ugnsgapet, alla händer hade bråttom, och träskorna rörde sig som pändlar, med täta knäppar, på tegelsättningen.
Huggedrängen hade fäjat stenugnen och stack just brödspaden fullastad dit in. Framför bakborden, där det rök av mjöldamm, moltego pigorna, ältade och formade, så de knappt nändes blinka, högtidliga och vitklädda, med uppkavlade ärmar, pudrade armar och vita huvudkläden.
Långa led av degkakor lågo fulljästa och mjöliga och väntade spaden. Den grövre degen började ösas ur trågen, hälldes upp för att omknådas, delas, formas, mjölas och få omjäsa. Rättnu var det bara kavringen kvar, svart som torvmull, doftande som ljunghonung.
Faster Jeanette fanns ej häller här. Men vid ett hörnbord kavlade Marie-Louise klenätdeg. Hon stod klädd som en av pigorna, i huvudduk och köksförkläde, armbågarna blottade och de fasta, vackra armarna svävande fram och åter över bordskivan. Ena handen strödde mjöl, den andra trissade ut kakorna.
Minas blick följde bekymrad den yngre systerns rörelser. Där var fart och eftertanke i allt vad Marie-Louise tog sig för. Aldrig skulle hon förlagt spiskammarnyckeln och behövt försinka de andras sysslor. Så ung hon var, följde där respekt med henne; hennes sporre uträttade halva arbetet. Pigorna vågade varken söla eller slamsa. Huggedrängen ville nog gärna nojsat med töserna, men höll sig i skinnet i närvaro av unga mamsellen. Så snart Marie-Louise flugit ut i brygghuset, passade han på att rama in livet på Malena och daska Karna i stussen — han struntade i, om gamlan såg på eller inte.
Brygghusugnens dån och hönsens och ankornas dödskackel — slakten pågick just därute — dränkte alla svagare ljud. Men Malena och Karna härinne viskade sina nödrop, ty i nästa nu stod Marie-Louise i sin vrå, och flickorna skulle sjunkit genom golvet, om hon råkat överraska dem.