Hennes far lutade sig långsamt fram och kysste henne på pannan. Hans beniga knog snuddade en sekund smeksamt vid hennes kind.
Men liksom om han ångrat sig, gjorde han så vänster sväng och satte foten hårt i, när han marsjerade in på sin ämbetskammare.
Mina torkade förvirrad av pannan med förklädssnibben. Hon var inte bortskämd med smekningar och hade hunnit den ålder, då en kvinna blir skygg till och med för fader och broder.
Hon böjde sig ner över kaktuskrukorna på ribbrädet och kastade också en blick uppåt himmelen. Där hade den blå molnskivan vuxit till en skrämmande höjd. Skogsranden därunder låg alldeles svart.
— Det blir snö, mumlade hon, — pappa får ta kareten och vargskinnstulubben.
Därmed skyndade hon ut i folkstugan, och nu syntes det, att hon haltade. Lytet var tydligt, fast hon vid sakta gång och i andras närvaro mödade sig att dölja det.
I folkstugan hade hon så när stupat över Bolla, som var sysselsatt med att snatta kaffebröd ur järnugnen — raka vägen ur ugnen i kjolsäcken, medan kryddvärmen strömmade ut i stugan och möttes med deglukten från köket.
Mamsellen sade ingenting, ändrade knappt ett veck i sitt blida, tåliga ansikte, och Bolla reste sig med stort lugn. Hennes breda, grova kinder svettades endast av ugnsvärme och julbrådska. Hon öppnade gapet och tandraderna kring ett av sina ljudlösa skratt och frågade i nästa andedrag:
— Spiskammarnyckeln, vet mamsellen, var på lag den kan ha kommit hän? Faster Jeanette —
— Faster Jeanette?