— Pappa lär inte höra stort, så som pappa tar till vägs, snopp, snopp! Och mamma lär inte kunna sjunga, snopp, på det viset!
Kyrkoherden vart med ens alldeles lugn. Rynkorna i hans slätrakade, åldrade läskarlsansikte glättades. Den långa näsan, svagt buktad på mitten, pekade orörlig mot taket. Det gulblonda, ännu ogrånade håret smetade, snedkammat à la Walter Scott, högtidligt fram över panna och tinningar. Han bevarade sin stillhet under en hel minut, vilken hans dotter begagnade att knyta fast kragen nummer tre — de två exemplaren lågo redan tillskrynklade i pinnsoffan.
Sången klingade tydlig in i tystnaden.
— I ro—o—sens doft, i näkterga—lens gömma, där fri—den bor emä-ä-ä-ällan bä-ä-ärg och dal, sjöng sopranen. Koloraturen pärlade på de högre lägena, och ackompanjemanget blomstrade yppigt på de gamla tangenterna.
Organen var inte i sin första ungdom, men klang ännu frisk. Det operamässiga föredraget värmdes av en vek och odlad känsla, som måste gripa känslig publik.
Det blossade på Minas magrade kinder; snörpandet hade upphört. Den lille prästen hade fått fuktighet i ögonvrårna, och hans smått hesa stämma gnolade lågmält med.
— Seså, pappa, viskade Mina sakta. Hon kastade en granskande blick på sitt värk. Så ville hon smyga sin väg till folkstugan.
Kyrkoherden utförde en soldatmässig vändning på klacken.
— Mina, kallade han halvhögt.
Mina kom genast tillbaka.