Sonen nalkades bevekande ännu ett par steg.
— Pappa har säkert så mycket liggande i kyrkokassan, och om ett par månader kunde jag —
— Pojke, vill du göra mig till försnillare?
— Asj, låna — är det försnilla? Man lägger en lapp med påskrift, att —
— Pojke, vill du lära mig, hur man försnillar? Vem har lärt dig det själv?
— Pappa, det är hedersskuld! Jag — jag måste helt enkelt ha dem! Annars —!
— Annars?
Josef lyfte med en lidelsefull åtbörd handen mot sin panna.
— Akta dig, pojke!
Fadern, som röd i huvudet och stel i ögonen betraktade sin nyss så beundrade telning, kippade med läpparna, som om han letade efter ett ord eller en sats, nog kraftiga att göra intryck på den förirrade. Men ur den flämtande strupen hann ej en stavelse, innan lätta steg i närheten förstummade honom. De hördes ännu i den lilla korridoren till Minas rum.