— Gå, sade den gamle hest, — mamma kommer!
Josef vände sig dröjande om och spanketerade, strykande sina mustasjer, mot förstudörren.
Prästfrun trädde nyfiken och rundögd in i matsalen. Hon måste ha uppfångat något av det högröstade samtalet.
— Vad stod då på härinne, frågade hon med en darrning i rösten.
Kyrkoherden övade sig ett par gånger med konststycket att le i denna stund och sinnesstämning. När det äntligen lyckades, vände han sitt röda ansikte mot hustrun och skakade humoristiskt-otåligt på huvudet.
— Åh, det var bara Josef, sade han, — Josef igen! Nu har han skickat Ekdahl för katten i våld! Till sist få vi väl spika fast prästspektaklet i folkstugan. Nu löper han med kärleksbrev från Josef till det där stycket — hm — vackra Elna på Änggården, vet jag!
Prästfar gjorde helt om för att dölja sin återvändande sinnesrörelse. Men mitt i sitt sinnesuppror kände han ett slags moralisk tillfredsställelse att ha funnit på ett svar, som bara till hälvten var en nödlögn.