Mamma hade följt efter honom på ämbetsrummet, som, enligt tidens spartanska sed, samtidigt var sängkammare. Hon hade ett litet krypin, stort som en garderob, för sin räkning längst innanför, men drog sig ej nu tillbaka dit. Hon satte sig i stället med korslagda armar att betrakta pappa.
Kyrkoherden hade slagit sig ner framför sina längder, läste, som han brukade, halvhögt ett namn eller siffertal i sänder, jämförde och skrev. Men han kände den tårögda blicken i sin rygg, avbröt sig retligt, läskade i en fart, slog bullersamt samman böckerna och marsjerade ur rummet. Han härdade ej ut i dag att vara på tumanhand med sin hustru.
I matsalen stod han en stund stilla och tvekade, rev sig förtretad i huvudet, trippade så vidare till Minas rum: måste ju se efter, hur Ola redde sig med reparationen.
Ej häller där stannade han längre än en minut. Ola var nästan färdig, och Minas snörpande irriterade. Sedan han utan anledning eller sammanhang mumlat sitt »sjåpagås, sakramenskade syndakors», fortsatte han sin irrfärd, genom blå rummet, som stod tomt med alla familjeporträtten, och ut i gula salen, där den eviga brasan brann och gamla mormor nickat in framför knyppeldynan.
— Håhåjaja, suckade han i viskton för att ej väcka henne och steg utan knackning in på pastorns rum — en vana han tagit sig på grund av de föregående hjälpprästernas ofta lastbara egenheter.
Olander satt i nattrock och bolmade på långpipa. Hans blondduniga ansikte passade till dräkten ungefär som en rädisa till en yllesjal. Men hans hållning saknade ej värdighet, när han reste sig och hälsade farbror välkommen.
— Bror skriver redan på sin nyårspredikan, anmärkte kyrkoherden i sorgset tillfredsställd ton.
— Nej, det var bara —
Olander försökte i hast smussla undan konceptarket, som väckt hans förmans uppmärksamhet. Men denne förekom honom. Snabb som en hök slog den gamle ner på papperet och närmade det misstänksamt till de starka, obeväpnade ögonen, som i alla fall börjat bli närsynta.
—»I ungdomen,» läste han för sig själv, —»äro vi som starka, nybyggda hus, i vilka varje rum är åtskilt från de andra, varje våning från den andra.» Hm hm, vad är det här för nonsens?