Han avbröt sig hastigt.
— Ämnade bror sätta det här i en predikan?
— Jag hade i alla händelser, förklarade Olander med hjärtat i halsgropen, — tänkt be farbror recensera mitt koncept.
— Kyrkolagen ålägger oss, sade hans förman barskt, — att predika Guds ord rent och klart — utan mänskliga griller och påfund. Lägg det där i skräpkorgen! Eller hm — i ett bordstal någon gång, till exämpel i all underdånighet hos vår nådiga grevinna! Brors filosofi och mina namnsdagsvärser, dem spara vi bäst till fruntimren och kättarna —
— Asj, seså, tröstade han och skakade nattrocken vid axlarna, när han såg den unge mannens förvirring, — det blir nog karl av käre bror! Alla ha vi fått passera linien — och det är inte alla, som få sin skopa i enrum. Apropå, där passerar just en man, som —
Gubben trippade fram och knackade på fönstret, utanför vilket en lunsigt framvaggande gestalt blivit synlig. När vandraren vid knackningen vände det breda, kindskäggiga ansiktet åt sidan, såg pastorn, att det var Ekdahl. Kyrkoherden vinkade befallande, varpå Ekdahl lunsade förbi fönstret.
— Där ha vi en man, fortfor den gamle, — eller rättare en stackare, ett novissimum exemplum, ett varnagel för ungdomar, som ej låta råda sig. Ty minns det, käre bror, den som ej lyder goda råd, får lyda trummor av kalvskinn. Mången lovande yngling kom på villospår, därför att han envisades att gå sina egna vägar. Och mången fader får bittert ångra, att han ej i tide brukade färlan. Håhåja, där ha vi Ekdahl!
Ekdahl gjorde, i det han inträdde, en överdrivet vördnadsfull bugning och gömde blicken i ett smil, som närmade sig fångrin. Men vid kyrkoherdens förargade åtbörd rätade han en smula upp sig och sökte lägga sitt gråpussiga ansikte i prästerliga veck.
— Herr kyrkoherden behagade knacka på fönstret?