— Ja, jag vill veta, vad ärende titulus haft att uträtta för volontären?
— Herr volontären skickade mig till Änggården, smilade Ekdahl inställsamt. — Vackra Elna och volontären ska ju —
— Titulus ska taga sin tunga i akt, avbröt prästfar, — tungan är människans skorpiongadd, och liksom hos skorpionen dräper gadden ofta henne själv. Pastor Ekdahl borde veta det.
Ekdahl vände sig åt sidan; huvudet sjönk ner mällan axlarna, och kroppen skakades av undertryckt fnitter.
— Se bara, bror Olander, står inte människan och fnittrar som en barnunge? Gärna för mig, fortfor den gamle med en föraktfull sidoblick, — men biskop Aurelius förlät honom aldrig.
— Det — det är ett naturfel, meddelade Ekdahl mällan två anfall, — men det — det blev min olycka. Biskopen trodde jag fnissade åt honom och hindrade mig alltsedan att få — pa — pastorat —
— Tag sin tunga i akt, titulus, rådde kyrkoherden, — biskopen fick snart andra skäl. Det viktigaste var tituli lösmynthet i lärofrågor. Titulus ville förstå Skriften bättre än hela kyrkomötet, och —. Men nu ha vi ingen tid med titulus. Titulus har väl fått brev tillbaka — få hit det!
Ekdahl bugade och räckte fram handen.
— Två stycken? Ett till volontären — »Till min general», jo, jag tackar, sakramenskade flicksnärta! Och ett till — till mamma? Vad för slag? Är det också från Elna?