— Hjälp — hitåt — mamma!
Han hade mekaniskt lyft upp papperet från golvet och läst och igen låtit det falla. Och medan rummet fylldes av de förskrämda familjemedlemmarna, såg man pater familias vandra upp och ner i kammaren och vrida händerna och hörde honom klaga:
— Ack, mamma, mamma! Ack, mina barn, mina barn, likt Jakob lägga ni mig med grå hår i graven! Hur har jag förtjänt detta, förtjänt detta? Ack, mina barn, mina villfarande barn, mina — barn! Ack, mamma, mamma!
Ingen förstod ett ord, ty ingen visste, hur detta kommit sig, eller varför mamma nu låg där stel och inte ville låta kalla sig tillbaka ur vanmakten.
Josef förstod minst. Han hade först av alla skyndat till, och mällan det han gned mammas tinningar, händer och fötter, upprepade han för sig själv den glada nyhet han läst på det tillskrynklade pappersbladet.
— Nanna, stod där ju, — är i gott förvar och mår väl, men stannar tills vidare borta från sitt hem.
Efter Josef läste de andra i tur och ordning.
— Där finns ingen underskrift, sade faster och fnös av ovilja. — Så var då ett manfolk, lille präst!
— Ack, mina barn, mina barn, jämrade den lille kyrkoherden och vred händerna.