XIV.
Nanna lydde endast sin tillfälliga förskräckelse, när hon hasade sig ut genom sitt fönster och tog till fötterna utför allébacken.
Från början hade hon ju endast ämnat gömma sig undan pappa och Vilhelm och de andra, om de skulle vilja ha henne med i ottesången. Och där hon nu sprang, hade hon minst av allt tänkt sig en flykt från hemmet.
Hon ville endast lägga avstånd mällan sig och det brinnande rummet. Hon ville undkomma elden och medansvaret för att den uppstått. Hon föreställde sig, att hon när som hälst skulle få se lågorna färga snön, och fantiserade med en isning efter ryggen om skrämseln och skriken, när alla plötsligt vaknade i prästgården.
Själv var hon endast till hälvten vaken. De sista veckorna hade hon gått i en sömngångardvala, som julaftonens upplevelser blott fyllt med ännu mer förvirrade drömbilder. Nu var det tidigt på julmorgonen, och omkring henne låg mörka natten.
Hon tänkte på pappas vrede och Vilhelms förakt, och fasan gav foten en oanad fart.
Det, som först häjdade henne, var omtanken om dem, hon lämnat efter sig, tanken på faran, de nu alla lupo … och hon stannade villrådig.
Instinkterna vägde varandra. Skulle hon ej skynda tillbaka och väcka mamma och pappa? Skulle hon ej hjälpa till att släcka, rädda?