Men hemlös på det sista sättet hade hon ju varit länge. Ingen hade brytt sig om liten Nanna, om ej för att bevaka henne, misstro henne, ge henne snäsor och skrubbor. Ingen hade förstått henne — det var visst för långt årsavstånd mällan henne och syskonen. Att gå ibland dem var som att gå ibland främmande människor.
Kanske det bästa vore att bli alldeles borta. Så slapp hon undan bannor och örfilar, och Vilhelm slapp göra illa med sin stränga blick. Om hon blev alldeles borta, skulle de kanske börja sakna henne; själva pappa skulle fälla en tår, och Vilhelm skulle få samvetskval.
Det var så ljuvt mitt i det sorgliga att tänka sig saknaden efter en.
Var hon hemlös, så var det väl likadant med de andra nu för rästen. Dock, de finge väl snart en ny prästgård att bo i. Pappa fick väl fara med hela familjen i lånta kläder till kyrkoherde Franzén i Onslunda — alldeles som kyrkoherde Palm en annan julnatt för många år sedan till honom själv.
Nanna kom ihåg, att hon hade en moster i Lund, en ogift gammal moster. Dit kunde hon ju gå eller kanske få åka med någon, när det skrek för högt i kakestan, som pappa brukade säga. För tillfället lockade mostern inte. Hon bodde så trångt för den, som var van vid över tjoget prästgårdsrum. Och i Lund skulle ju Nanna bli tvungen råka bröderna, kanske bli hämtad hem med skjuts till förhör och moralkakor och allt det där.
I detsamma kom hon att tänka på sigenarna. Knappt hade tanken dykt upp, förrän den slök henne med hull och hår.
Vara sigenare måste vara ett fritt och härligt liv. Åka land och rike omkring och få se många bygder och många slags människor. Bo i tält om sommaren och koka kaffe i skogen, som var så roligt, och om vintern hysas på logarna i allt det sköna höet eller bjudas in på julaftonen i någon gästfri prästfamilj. Spå i händerna och trolla guld och gå klädd i brokiga kläder och med håret ner över ryggen och dansa danser, som ej liknade de vanliga. Vara fri och sin egen och slippa skrubbor, för det man lånte böcker, och fara över havet och komma till södern, där det fanns druvor och apelsiner och marmorslott, som alla lågo i ruiner, så att vem som hälst kunde få bo i dem. Det var som i sagorna — som i Rinaldo Rinaldini eller Schillers Rövare.
Ja, tänk, att bli en fri och modig och beundrad rövarflicka!
Hon erinrade sig fröken Cunégonde, som på liknande sätt blivit hemlös och liksom Nanna farit långa vägar från föräldrahemmet. Skrämd såg hon sig tillbaka — sigenarna, det var dock ett annat och mildare folkslag än bulgarerna. Dessutom tycktes sigenarna ha begivit sig åt annat håll, när branden förjagade dem. Det var kanske inte så lätt att få tag i dem, men de förföljde henne inte. Nanna var ensam på hela den långa, mörka vägen.
Ty ännu var det mörkt. Pilarna skuggade också, bara snön lyste, men inte mycket just. Vägen hade en matt glans nästan som av silver i mörker, och stammarna räckte sig likt vita armar, vilka slutade i knutna händer och långa, stretande klor. I fjärran ringde en kyrkklocka — eller kanske det var bjällror? Tänk, om Mats fått spänna för och pappa börjat sätta efter henne?