Hon kände sig redan hungrig, men vandringen gjorde henne annars gott. Stundtals glömde hon både olyckan och sin flykt. Aldrig förr hade hon erfarit ett sådant välbehag, en sådan lättnad av att bara gå, gå. Och kläderna värmde så skönt.
Nu släppte pilraderna. Framför henne låg öppna landet. Hon kunde se det tindra av ljus än här, än där. Kanske från stugfönster, där man klädde sig till ottan. Kanske från slädbloss, som så långsamt flyttade sig, att man kunde tro dem stå stilla över marken.
Det var egentligen bara roligt att vara ute så här, på äventyr! När hon räknade efter, hade hon hunnit mer än halvvägs till Toftarp. Om hon skulle gå ända fram till kyrkan och från något gömställe se julotteslädarna glida vägen fram — det var bland det roligaste på hela året; det blev så vackert med de många sprutande blossen.
Roligast av allt vore att få se pappa och Vilhelm och bröderna åka förbi, utan att de hade en aning. Men det var ju sant: inte kunde pappa predika i dag, medan prästgården brann, eller sedan den brunnit. Det blev förstås mässfall.
Men nu bjällade det bestämt någonstans bakom henne. Alldeles från hemhållet?
Hon lutade sig mot marken, som hon lärt av drängarna, och hörde det nu alldeles tydligt. Det knastrade i marken, det susade i snön. De färdades fram någonstans i pilallén, och här var öppna, skyddslösa vägen. Inte ett pilträd att gömma sig bakom. Inte ett stenröse eller en gärdesgård. Bara bred, öppen väg och översnöade, kanske vattenfyllda diken.
Tänk, om det var prästgårdsslädar … pappa … bröderna … Nanna tog igen till att springa, vilket nu kändes ganska tröttsamt. Hon hade sprungit eller halvsprungit över en timme på fastande mage. Men nu hörde hon tydligt bakom sig klangen av bjällror.
Springfält såg sig ej tillbaka. Hon vågade ej offra en minut. Hon sprang, tills hon flåsade och den torra vinterluften riktigt stack i strupen.
Bjällrorna hördes allt tydligare. Hon förnam ett dovt buller som av hovar eller av medarnas smällar mot ojämnheterna i den frusna snön.