Nu steg herregårdsskogen svart framför henne …
Här korsade hon en smal byväg, varifrån en kälksläde sågs skynda fram långt nerifrån. På sidorna glimtade det som snabba och korta gnistor — det var julotteblossen, de första hon var viss om att ha sett denna julmorgon.
Bakom henne ringde bjällerkransarna, dunkade stålet.
Nu var hon allvarsamt trött. Benen ville inte flytta sig mer än fot för fot. Det kändes som att gå i stället för springa. Någon häjdade foten, när den ville fram. I strupen och bröstet brände det sårigt som efter ett rivjärn. Men så kunde hon också riktigt lukta skogen, så nära nalkades den.
Ropade någon? Nej, hon bara tyckte så. Men de måste kunna se och känna igen henne nu. Vore det inte så mörkt, skulle hon kunna känna igen dem också, om hon vände sig om. Men det vågade hon inte för allt i världen.
Hon hade ingen sekund att förlora, om hon ville komma undan. Och komma undan var nu hela hennes trängtan och traktan.
Hon tyckte, att det redan ljusnade bakom henne, och att fackelskenet glimmade på snön runt omkring. Hon hörde Brunte frusta — tyckte sig känna igen, att det var Brunte. Hovarna hamrade som på hennes örhinnor. Rättnu skulle löddret drypa henne i nacken och pappas stämma skulle kommendera:
— Halt och helt om, vanartiga Springfält!
Men nu var hon i behåll på skogsvägen, klev över diket och in mällan granarna för att pusta ut och se slädarna passera.
De hade längre igen, än hon föreställt sig, när hon sprang, och när de nu värkligen nalkades, blev hon rädd och tog till benen inåt skogen.