I början sprang hon i sicksack. Hur det var, så drog brynet och äggade nyfikenheten. I en uthuggning bländades hon plötsligt av alla blossen. Det var som att stå inne i en glaskula, tyckte hon, men bestämt mötte hennes blick Vilhelms.
Då rusade hon in i mörkret, så att det knakade i rötter och ruskor. Här var stiglös, översnöad mark och en natt, djupare än den därute, och här gick det endast steg för steg framåt.
Det var trångt mällan granarna. Från varje gren, hon satte i vaggning, prasslade det av snökorn; hela moln av snö kommo nedrusande bakom henne eller över henne. Torrt som grus hördes det, men det svalkade vått och skönt om de heta kinderna. Strunt i, att det ibland smälte ner över nakna ryggen.
Alla backar och stenar buro snöhättor; allt syntes så underligt levande. Här och där glimmade det som ett ögonkast; men det var väl speglingen från stjärnorna. Ty molnen hade sopats undan, himmelen var klar.
Blotta snön var det vackraste man kunde se. Snön och stjärnorna tillsammans. Som oräkneliga snökorn dalade de däruppifrån mot jordens oändliga marker. Ibland kunde man tydligt se dem falla — när en stjärnflinga hunnit före och under de andra. Då skulle man önska sig något — Nanna visste bara inte vad hon skulle önska sig.
Och på snön vandrade millioner små gniststjärnor som en vacker, glimmande vintergata mällan mörka granar, enar och ekar. De liknade en här av lysande myror. De vandrade framför Nanna som vägvisare — hon visste ej själv varthän.
Men hon var hungrig, åh, så glupande hungrig!
Så kom hon fram till skogsstigen och därifrån till Rönnåsen. I kjolsäcken hade hon hittat bror Josefs guldfemma. Hon blev glad, när hon fann den; nu hade hon ju respängar och kanske också till lösen, om hon skulle råka sigenarna och få lust att lösa sig in i bandet.
I Rönnåsen var moran nätt och jämt oppe. Men Nanna blev genast igenkänd och rikligen bespisad. Hon kände sig egentligen själaförnöjd, när gumman inte ville ha hennes skatt, och den gamlas prat lyddes hon inte på.