Mycket fick ej häller Rönnåsgumman ur henne, och när Nanna mätt, men orolig vandrade vidare, passade flickan på att trampa ett villospår ner till Rönnbäcken. Så skulle ingen förföljare kunna veta, var hon gått fram, och så gjorde folk i äventyrsböckerna.
Moran hade frågat efter så många ting. Det hade varit svårt nog att inte förprata sig. Och i värmen och vilan började Nanna känna sig helt besynnerlig. Svetten rann, tyckte hon, över hela kroppen och ända ner i skorna. Hon blev helt ängslig och måste bryta upp.
Hon begrep, att hon gjort illa genom att olovandes bege sig hemifrån. Hon tyckte sig ha förövat otaliga andra dåliga gärningar och började frukta, att straffet väntade henne.
I skogen ruvade hemliga och hemska varelser. Bolla hade berättat om varulven och nattrammen och bäckahästen och kyrkogrimmen. Bolla eller hennes föräldrar hade mött och sett dem allesamman och varit illa däran. Faster Jeanette hade skrattat och förklarat alltihop vara osanning. I vanliga fall trodde Nanna ej en stavelse av Bollas prat. Härute i ensamma skogen blev det stundom hårresande trovärdigt.
Men var Nanna rädd för trolltyg, så fruktade hon ännu mera människorna. Hon hade blivit skygg för att se någon i ansiktet. De tusentals myror hon nu kände krypa i huden, det var Guds straffdon, som höll på att fullbordas — hon skulle bli sjuk och dö härute — men en ny ångest och en ny skam avhöllo henne från banade vägar och bebodda platser.
Hon hade läst i böcker om päst och spetälska och undrade, om ej de mötande måste kunna se på henne, att hon straffats med någon hemsk sjukdom.
Hon kom ut ur skogen och förbi gästgivargården, det var med nöd hon vågade sig förbi, ty det var nu ljusan dag, och ottan måste rättnu vara till ända. Det klack till i henne, när hon tänkte på kyrkfolket, och så snart vägen igen kröp in i skog, följde hon föredömet. Ja, hon tog av på en gångstig och stod en stund obeslutsam bakom några granar — hungern plågade henne i dag oftare och värre än någonsin förr. Hungern — den hörde väl till sjukdomen.
Vid det hon så stod, förnam hon rullandet av hjul och skallet av en stor hund och var strax ånyo på språng. Hunden satte bestämt efter henne, hans tunga flåsningar väste än här, än där. Det hördes, som om han prasslade i buskarna bakom henne. Ju snabbare hon sprang, desto närmare flåsade han. Nu nafsade han efter henne, han högg efter vaderna, hon skrek till och stannade förtvivlad — i detsamma var han försvunnen. Kanske det inte varit någon värklig hund, kanske det varit trolltyg — hon saknade sitt ena strumpeband. Kanske det också varit inbillning alltsammans och strumpebandet fastnat på taggar eller barr.
Hon vandrade och vandrade tills på andra sidan middag. Ömsom i skog, ömsom på väg. Flera gånger lockade hungern henne fram till gårdarna, men hundarna och fruktan för forskande frågor och blickar tvungo henne ständigt vidare och förbi.
Hon rörde sig framåt som en maskin. Känslo- och viljelös flyttade hon sig på okänd stråt. Hon var förskräckligt trött, men tänkte inte på vila, tänkte inte alls. Det föreföll henne, som om hon varit fördömd att gå, gå, gå, tills hon domnade, tills hon stupade i snön.