Uppe i en vägkrök stod en milsten. På avstånd liknade den nästan en stol, och som vägen var öde och tyst, drog den ensamma stolen oemotståndligt en uttröttad liten Springfält till sig.
Nanna mindes ännu länge, hur det lisade att få luta sig där, om också bara för en stund. I kvällningen ämnade hon knacka på vid någon stuga och köpa mat. Men ännu var det bara middag, en något disig julmiddag, som lovade tö. Alla synlinier, skogar, pilvallar, vägdiken lågo ritade i blått, och lågt kring den bleka himlen vandrade solen, ledsagad av otaliga smältande glimtar från backar och renar.
Det fattades bara en lärka, för att man kunnat inbilla sig, att det rättnu skulle bli vår.
Nanna stirrade sig omkring med matta, liknöjda blickar. Hon var förbi. Där hon satt, fruktade hon att ej mera kunna resa sig. Hon var illa sjuk, dödssjuk, trodde hon. Livet förrann, svettades långsamt ut ur kroppen på henne.
Hon mattades med varje minut, ögonlocken ville sjunka ihop — hon var sömnig, sömnig, dödssömnig. Hon satt visst och höll på att nicka in på milstenen …
Plötsligt skrämdes hon i vädret av ett hårt hundskall. En stor S:t Bernhardshund stod framför henne, och hon spärrade upp ett par vida, sömndruckna ögon, som sågo mindre, än de uttryckte.
Men bakom hunden, på vägen, hade stannat en åbäklig, gammaldags heltäckare, ur vars fönster en gammal dam nyfiket tittade ut.
När Nanna fått slummern en smula ur ögonen, såg hon av fyrspannet, livréerna och vapnet, att det måste vara katolska grevinnan på Herrevall.
Flickan tyckte, att hon utfrågades, och att hon lydigt svarade. Men vad, visste hon inte fullt klart — det vet man ju aldrig i en dröm, och att hon bara drömde, trodde hon ännu länge.
Var det också likt värkligheten att plötsligt lyftas upp från en översnöad milsten till ett sammetsmjukt, parfymerat täckvagnssäte, medan fyra hästar vaggade en vidare i drömlandet och två smala, vita händer svepte filtar över en?