I stället hade »Ers högvälborenhet», som prästen och betjänten kallade henne, en frisk och ganska hög färg, en smula högre på näsan, som var lång, böjd och kraftig. Den röda ansiktsfärgen syntes så mycket rödare mot det glesa, vita håret, som var benat och i nacken slutade med en lustig liten knopp, genomstucken av en silverkam med grevekrona.
Den satta, buttiga gamla gestalten, som var livlig och rörlig, var klädd i en fotsid, lös klänning av svart sammet med vida, hängande ärmar. Klänningen var olik alla, som Nanna dittills sett. Den hade varken garneringar eller plisseringar, ej ett broderi, ej en synlig knapp. Den hölls ej upp av krinolin — såsom mammas och fasters och systrarnas klänningar vid högtidliga tillfällen. Den föll alldeles fritt och släpade en smula. Enda prydnaden var en bred spetskrage, som omgav den bara, knubbiga halsen och räckte ner över skuldrorna.
Sådan hon var, enkel och osmyckad, utan armband och guldkedja, och med sitt kraftfulla, muntra ansikte kring de spelande, svarta ögonen, tycktes hon sin unga gäst på en gång oanad och välbekant.
Grevinnan var, i allt utom dräkten, mer lik en kär gammal släkting än det hemlighetsfulla, katolska spöke, som Nanna så länge fruktat. Värkligheten påminte om faster Jeanette. När värdinnan skrattade, ekade det nästan av fasters klingande mässingsstämma.
Och grevinnan skrattade i kväll, så ofta hon inte pratade. Det var hon ensam, som höll målron vid makt. Den gamle prästen endast smilade fint med små fryntliga rundblickar. Betjänten rörde inte en muskel. Och Nanna fann ej ett ord för idel häpenhet och matlust.
— Skänk i mer av rödvinet, Christophe — så ja, men späd upp med vatten! Mer legymer! Hahaha, ser ni, pater, en sådan välsignad aptit la petite Nanon håller sig med! Mon dieu, que c’est amusant que ça! En voyant la petite manger je deviens rêveuse — malgré moi je pense aux temps passés. Je souhaiterais que monsieur le comte vivrait et verrait — mais enfin, de son ciel il la voit et la bénit, n’est-ce pas, mon père? Encore un peu du rôti, Christophe — hahaha, ser ni, pater, ser ni, vi tina till sist upp vår lilla snödriva!
— Non, merci, madame la comtesse, rien de plus, svarade Nanna skyggt, mera av instinktiv finkänslighet än av stolthet över sin kunskap.
Grevinnan gjorde en rörelse med ögonbrynen och log mot henne.
— Mais en vérité, vous avez appris français, ma petite, et très bien, ça me semble, vous n’avez point d’accent! N’est-ce pas, mon père? Maintenant notre café dans le petit salon, Christophe — et du lait pour mademoiselle!
Lilla salongen med gyllenläder och sirliga, krönta möbler i guld och blått syntes Nanna vackrare, än något hon sett. Från väggarna strålade röd- och vitsminkade skönheter och pudrade eller pansrade stormän i gyllene, ovala, rosetthängda ramar. Brokiga kinesiska vaser, fyllda med blodbok, stodo på låga, förgyllda små bord. I hörnet ruvade en gammal spinett, stum, orörd kanske sedan decennier.