Från sin plats vid den susande cheminén lät Nanna förlägen blicken vila sig från all härligheten ute på den snöiga parken, som spökade fram ur den tidiga vinterkvällen.
En blandning av lycka och blygsel fyllde henne. Varigenom hon förtjänt allt detta, begrep hon ej — ty detta liknade belöning i stället för straffdom. Hon kände, att hennes värdinna slösade sin godhet på en ovärdig. Grevinnan visste ju ingenting om hennes äventyr, hennes förseelser. Skyggheten gömde allt sådant bakom de stumma flickläpparna, men även om Nanna blivit tillfrågad, uppmanad att skrifta sig, skulle kanske ej ett ord förrått någonting. Vad hon förtegat för far och mor, hur skulle hon kunnat röja det för en främmande?
Nu ställde grevinnan kaffekoppen på det lilla åttkantiga bordet, högt som en pall, vilket på trissor rullats fram till hennes fötter, och gav en vink åt betjänten. Hennes högvälborenhet hade försjunkit i en tankspriddhet, som bjärt efterträdde pratsamheten vid middagsbordet.
Patern fattade tystnaden som en antydan. Han steg upp ur sitt bekväma hörn och bugade sig för sitt förnäma biktbarn. Till svar böjde hon huvudet inför honom, medan han gjorde ett korstecken över henne. Därefter vandrade han långsamt ut ur salongen.
Nanna och katolska grevinnan voro ensamma. Flickan ville, i tanke att hennes högvälborenhet önskade vila, följa efter patern, men grevinnan vinkade henne i stället närmare.
— Mon enfant, sade hon vänligt, — je veux te parler de quelque chose d’importance.
Nanna vidgade sina runda ögon och satte sig på en pall vid hennes fötter.
Och medan grevinnan höll hennes hand och tankfull lät blicken vila i mörkret därutanför, började hon tala till sin lilla gäst i en ton och med en förtrolighet, som ännu ingen begagnat mot Nanna.
Flickan svalde och skiftade färg, så underligt föreföll henne hennes läge. Så nytt syntes henne det sagda, så sällsamt fann hon det, att en främling skulle säga henne allt detta. Det var idel ohörda ting — inga böcker, ingen människa hade yppat något av detta för henne. Ting så ofattliga och ändå så naturliga — förklarande mycket av det, som utgjort de gångna veckornas gåta. Ting, som lugnade och varnade på samma gång.
Hon sänkte huvudet. Hon erfor än en gång den känsla av blossande skam, hon erfarit nyss ute i badrummet. Det kändes som att klä av sig än en gång och inför obekanta ögon.