Men tröst var att ej längre tro sig spetälsk, att veta sig sund och sitt tillstånd naturligt, att få en blick in i sin egen själ, på samma gång man lärde förstå sin egen kropp.
Och så skönt och gott det kändes att höra den kraftiga stämman, som för Nannas skull gjorde sig len och utan begriplig orsak stundom tycktes fylld med tårar, tala goda, varma ord till en främmande, ensam liten flicka, liksom om hon ej längre vore en främling.
Till sist tvang själva stämman så uppmärksamheten till sig, att Nanna nästan upphörde att lyssna till meningen för att endast fånga klangen — tonen av sökande, smekande ömhet.
Katolska grevinnan satt alltjämt med Nannas hand i sin och tittade ut i natten. Hon varken strök eller klappade handen, endast höll om den med ett lugnt, moderligt grepp. Över parken jagade tunga vintermoln, medan ett sorl av lösta droppar susade från de snöfläckiga, allt svartare häckarna och träden. Det töade. Och i samma tonart som droppet, allt blidare och lågmäldare talade rösten, hemligt upprörd, tycktes det, smältande än i glädje, än i sorg.
Annorlunda kunde ingen släkting tala. Annorlunda kunde ingen mor upplysa sitt barn om dess egen framtid och om livets hemlighet.
Det tycktes, som om den talande allt mer talade sig ut ur sig själv och sin omgivning. Hennes ord ryckte henne själv med sig. Hennes stämning blev till en inbillning, inbillningen till värklighet.
Ett par gånger nämnde grevinnan sin skyddsling vid namn, men ena gången missade hon sig och kallade Nanna för Antoinette.
Och vid det namnet böjde sig hennes högvälborenhet ner över henne, kysste hennes panna och drog henne intill sig.
— Säg, ma petite, vill du alltid stanna kvar hos mig, säg?