Grevinnans röst lät så upprörd, så sliten av ett slags förtvivlan, flickan ej förstod, att Nanna ej nändes säga mot.
— Oui, madame la comtesse, svarade hon lågmält.
— Och vara min egen lilla dotter, ma chère petite?
— Oui, madame la comtesse!
— Och ej längre heta Nanon, men Antoinette, Antoinette ma chérie?
— Oui, ma — dame la com — tesse!
Nanna kunde i sin förlägenhet och rörelse ej svara annat. Hon kände fläkten av det bedjande gamla ansiktet tätt över sig.
— Säg maman, viskade grevinnan och höll andan.
— Maman, svarade Nanna med huvudet mot hennes bröst, men tårarna runno utför flickans kinder. Det var Nannas tårar blandade med grevinnans. Och den lilla prästdottern kände det, som om hennes avlockade »maman» varit en dålig, en mycket dålig handling.