XVI.

Livet på Herrevall liknade en vacker saga. Den gamla gården var en sagobok, full av plansjer, lika brokiga som de där hemma i bokkammaren över Wilhelm Tell eller Sancta Genoveva.

Grevinnan liknade en vänlig fé, vars godhet var utan gräns, och som aldrig kände trötthet. Lika lätt på foten som en liten flicka strövade hon omkring överallt med Nanna vid handen eller tätt efter sig. Och var hon gick fram, lyste plansjerna i guld och underbara färger.

På spinetten i lilla salongen hade en gång kungliga fingrar spelat. Det stod ännu som ett skimmer av puder och en doft av torkade rosor omkring den; i de nötta tangenterna tyckte sig Nanna se märkena, där prinsessornas korppännor knäppt fram muntra eller vemodiga menuetter och gavotter. Det blev strax en vacker tavla av blå eller rosig atlas, av vitt silke och gyllene tränser, som skimrade i solen. Det blev till ett kvitter av prat och skratt, som susade ut genom fönstren och dog bort mällan trädgårdens höga, klippta häckar.

Mot salskaminens järngaller hade en biltog storman värmt sina våta och frusna fötter. Hans sprängda holsteinare hade legat rosslande framför trappan, och ur stallet hade hans värd valt ut sin bästa ridhäst till ersättning, medan flyktingen, med sitt mörka ansikte skuggat av allongeperuken och den blottade värjan över knät, vilat ut mällan tvänne dödsritter.

I ett av rummen — man visste ej mera vilket — hade en höglärd och högättad man intagit sin bröllopsmåltid med en lågättad bonddotter — innan ödet drev honom vida vägar, från land till land, till en grav i en fjärran stad.

I de gamla murarna, som här och var voro äldre än slottet, kunde man ännu hitta ingrodda kanonkulor — minnen och märken av strider i forna dar. Och ändå var Herrevall varken ett av de största eller ett av de äldsta gamla herreslotten — Nanna hade föreställt sig motsatsen, men måste ju, om än med häpnad, sätta tro till den goda féns utsago.

Där Herrevall nu låg, hade fordom rest sig en långt mäktigare borg med torn och vallar och gravar och med en krigsbesättning så manstark, att skaran räckt från porten ända till Ystads By. Då hade borgens herre fört krig mot själva rikets konung.

Ja, så gamla voro slott och bygd, att en slottsherre på 700-talet skickats som sändebud till Karl, frankernas store konung, sedan käjsare …