»Ack, Antoinette, varför kan du inte alltid stanna här hos mig? Varför skall du behöva tänka på alla de andra? Varför skall du ha en pappa och en mamma? Varför skall du ibland sitta och betrakta mig, som om du tänkte: ’Chère maman, maintenant je vais m’envoler!’
»Antoinette, säg — jag är ju din chère maman? Riktigt! N’est-ce pas?
»Ack, Nanon, förlåt mig — priez pour moi, mon père!»
XVIII.
Varför Vilhelm, sedan kamraterna förlorat hoppet, fortsatt sin spaning, stod ej rätt klart ens för honom själv. Han såg, att Gustav och Daniel ondgjordes över hans nit, och förstod, att hans välmening näppeligen genast skulle skörda tack av alla i prästgården. Om han värkligen återfann den försvunna, skulle hennes bröder finna sig trädda för nära.
Tvivelaktigt var också, om han beredde Nanna någon glädje med att återföra henne. Hon misstrivdes i hemmet. Hon hade frivilligt begett sig hemifrån, vände kanske ej frivilligt tillbaka. Ty att sigenarna kunde ha ett finger med i spelet, fann han föga troligt.
Men kom han igen med oförrättat ärende, skulle han mötas av all den köld och allt det hån, hans förrådda åsikter uppkallat mot honom. Finge han slutligen en jobspost att bära till prästgården, vore det knappt lönt att ens bege sig dit.
I alla fall strövade och spanade han. Han hade upptagit det spår, han trott sig ha upptäckt, hittills dock utan framgång. Uppe före solen, unnade han sig ej rast, förrän natten låg oigenomtränglig. Han logerade i bondgården, men måste nödga betalningen på sitt värdfolk.