Kan människosjälen överhuvud förklaras, så sammansatt varje känsla och varje beslut i grunden är? Vilhelm fann det underligt, men det tycktes honom, att vad han gjorde, berodde endast av själviska grunder. Han kände det, som om hans inre lugn hängde på, att han åter visste prästdottern i säkerhet. Hans samvete skulle ej bli tillfreds, innan han fört Nanna till hennes anhöriga i Gulleröd. Hans ögon skulle inte sluta sig i drömfri sömn, så länge de innerst buro bilden av gamle kyrkoherdens kvalfyllda blick.
Ibland lämnade honom också dessa skäl likgiltig. Någonting annat, än mera själviskt bevekte honom, jagade honom utför vägar och stigar, genom skogar och kärr och skärpte hans uppmärksamhet, tills den liknade en gammal jägares.
Ibland liksom brände det till i bröstet, och han skulle velat skänka vad som hälst, själva sitt studentbrev, tyckte han, blott för att få en skymt av den tafatta, långbenta flickungen med de bedjande, oroliga rådjursögonen.
På annandagens töväder kom en nattfrost och därefter ett nytt, ymnigt snöfall, som alldeles täckte, vad som tilläventyrs kunde ha funnits av gamla spår.
Så gingo tre korta vinterdagar. Att Nanna under hela denna tid, kanske dag och natt, kunde ha tältat i skog och mark, var högst otroligt. Hon måste i så fall förfrusit, så mycket mer som hon kanske också hungrat. Men även det otroliga måste prövas — vid äventyr, att det till sist kunde befinnas vara värklighet.
Levde hon, måste hon nu förråda sig genom nya spår och genom påhälsningar i grannarnas gårdar och stugor. Så täta blevo Vilhelms besök och så ivriga hans förhör, att den tröga befolkningen började få inträsse och de yngre drängarna självmant biträdde vid spaningen. Under vintern hade ju bönderna gott om tiden.
Fortfarande intet spår — ej ett fotsteg, ej en trasa, ej en skymt.
Nyårsaftonen strax efter frukosten — Vilhelm stod just i begrepp att bege sig ut, och moran packade matsäcken — trädde länsmannen med två fjärdingsmän in till Anders Svens.
Moran hajade till en smula, men far i huset förblev lugnt sittande med benen uppdragna i kakelugnsbänken och långpipan i munnen.
— God dag i stuan, hälsade kommissarien, som ville visa sig gemytlig.