— Go da, svarade Anders med en nick, men utan att ta pipan ur mun eller lyfta på mösskärmen.
— Ja, det är den här historien om kyrkoherdens Nanna, förklarade länsman i sin spruckna falsett, som han fåfängt sökte få att låta »gemen».
Vilhelm bleknade.
— Har kyrkoherden anhållit hos kommissarien —, frågade han och darrade på målet.
— Ja, jag ska låta anställa skallgång, upplyste länsman och granskade misstänksamt studenten. — Vet han något, så ut med det!
— Visste han något, svarade mor Anders Svens i Vilhelms ställe, — så stod han välan inte här i stuan nu!
— I kan låta honom själv tala för sig, skrålade länsman för full hals, — och I, Anders Svens kan gärna lätta på huan för konglig majestät och kronan.
Anders Svens log brett, men flyttade varken på mössa eller pipa.
— Jag snackar allri mä länsman, svarade han tryggt, — strajs etter ja har edet.[12]
Moran slog upp ett skallande skratt, och i själva fjärdingsmännen kluckade det av munterhet. Men kommissarien mulnade till.