— När jag frågar, sade han strävt, — skon[13] I svara. Det är så förordnat och påbjudet. Och nu skon I lämna man och hund till skallgång. I bler väl mjukare, tillade han lägre, — äss[14] ja kommer en gång och pantar för skatten.
— Äss I kommer, svarade Anders och strök en fosforsticka mot byxbenet. — Men äss I vill söka flickan, kan I söka’na utanför mina dörrpäla.
— Jag talar med den där, röt konungens illa sedde sändeman och pekade på Vilhelm. — Har I sett den efterlysta?
— I hennes hem, svarade Vilhelm, — som gäst över julen i Gulleröds prästgård. Sedan har jag inte sett till henne, men sökt har jag i dagarna fyra och snart fem.
— Ja — så, mån tro det, undrade länsmannen sävligt, — en sån herreman har osse sökt — mäst oppåt herregåren, kan tänka?
Vilhelm svarade ej. Länsman tog hans tystnad för medgivande.
— Bondvägarna har han väl inte extemerat, men där är det skallet ska gå, triumferade kommissarien och vände sig mot dörren. — Vi komma igen, Anders. Marsj, gubbar!
Vilhelm lyddes ej till bondfolkets glam och speglosor, sedan kronofolket avtroppat. Han grundade över den nya tråd, kommissarien i sin välvishet räckt honom.
Samtidigt greps han av häftig oro. Nu befalldes ju man ur huse. Kronan anställde jakt. En kedja knöts, som måste fånga det skyggaste villebråd. Och för drevet med dess jägare och stövare måste stackars Nanna till sist jagas upp och fram. Men vilken jakt! Och vilket hemfölje för en skygg och späd ung flicka?
Han kände, att han nu kunnat hjälpa att gömma henne, försvara henne mot hela socknen, mot föräldrarna, kronan, alla. Bröstet bultade. Ögonen lyste.