Vilhelm tog avsked och skyndade ut.
Herregårdshållet hade han hittills lämnat outforskat. Det hade synts honom för tättbebott. Ingen kunde väl falla på den tanken att gömma sig mitt i en by!
Men om hon nu ej fanns i byn — om hon gömt sig på själva slottet!
Det var det orimligaste — som kanske var det troligaste!
Han kom att tänka på de antydningar om grevinnan, som sipprat fram i prästgården. Hennes avstängdhet, främmande religion, änkestånd, barnlöshet.
Han mindes spannet, som passerat späjarna på skogsvägen. Ho anade, vad som kanske just den stunden — eller tidigare eller senare — gömdes i den vapenprydda gamla droskkuren?
Med en iver, som om vissheten med ens dagats för honom och det gällt förekomma ett mord, skyndade Vilhelm än en gång förbi den lilla kyrkogårdsmurens översnöade taktegel. Nu bar kosan åt motsatt håll.
Det tog en halvtimmes vandring på drivkantade skogsvägar, innan han fick slottet i sikte. När han passerade herregårdsbyn, förstod han det lönlösa i att söka flyktingen där. Dessa stugor av ohuggen gråsten med sina små skumma fönster, spräckta rutor och söndriga halm- eller tegeltak lockade ingen bortskämd liten prästdotter.
Men där, en kvart senare, där lyste det fram, kalkvitt med svart skiffertak och vita skorstenar, i en uthuggning i skogen, Herrevalls slott.
Ovan häckarna varsnades ej stort mer än övervåningen och mällan dem en trädgårdsdörr och nedervåningens två höga mittfönster. Byggnaden var på avstånd ej vidare imponerande, såg nästan ut att ha varit ämnad till änkesäte eller eremitage — så försvann den mällan de väldiga, nu vitmenade skogskulisserna.