All skygghet, alla hänsyn hade fördunstat, när han satt foten på översta trappsteget och, snuddad av silkessnärten, av all kraft bultade på med portklappen.
I samma ögonblick slogos dörrarna upp. Ett äldre, undersätsigt, rödlätt, ompälsat fruntimmer blev synligt och tätt bakom henne, mällan två betjänter, Nanna.
Nanna — och hur förvandlad! Det blyga råkidet hade fått ett stadigt, nästan hårt uttryck i blicken. Ansiktsfärgen var sund och hög, huvudet hölls rakare på sin smala nacke, gången hade fått en mjukare svikt, som berättade om nyförvärvad känsla av sin värdighet. I det oregelbundna skolflickansiktet fanns redan något, som lovade kvinna och — skönhet.
Fruntimret, damen — som han förstod måste vara grevinnan — hade spörjande mönstrat honom; och Vilhelm hade med en djup bugning och hatten i handen samlat sig till ett tilltal. Nu skred Nanna över tröskeln. Nu såg hon honom. Sista steget spratt till och blev kortare. Hon hade känt igen honom.
Han mötte hennes blick — men på en gång undvikande och stolt, tycktes den ej vilja veta av honom. Hon knappt skiftade färg, och hon sänkte ej pannan. Han bedrog sig ej: i den bruna, djupnade blicken bodde ett agg, en stelnad smärta, en förhårdning likt trots eller hämdkänsla.
— Nanna, sade han bevekande.
Grevinnan gav en vink åt betjänterna.
— Quel est cet homme-là, frågade hon, omskrivande en befallning.
Vilhelm fattade sig raskt.
Han hade kastat en hastig blick på sina kläder och trodde sig förstå misstaget. Hans klädsel hade farit illa under dessa strövdagar i skog och mark i alla väder och väglag. Med ränseln på ryggen, det grova, åtspända läderbältet, byxorna nerstoppade i stövelskaften och den vida slokhatten på nacken, liknade han mera en stråtrövare eller långväga, vandrande gesäll än en liber studiosus — om nu det sista betydde något inför en grevinna.