— Madame la comtesse, började han och begagnade till självförsvar de förnämas tungomål, — je vous demande mille pardons. Mais le père et la mère de cette jeune fille —
— Ah la la, avbröt grevinnan otåligt, nästan förbittrat, som om han vidrört en sårbar punkt i hennes stämning, — nous allons nous promener ensemble dans les bois — après le retour peut-être —
Hennes högvälborenhet nickade en uppmaning åt Nanna och skred skyndsamt utför trappstegen, medan flickan ilade förbi henne.
— Prenez garde, madame la comtesse, ropade han med smärtsam iver, — que la jeune fille ne soit vue par les gendarmes —
Det var ovisst, huruvida de grevliga öronen uppfattat hans varning; Nanna hade väl ej ens uppfångat den. Hennes högvälborenhet steg hastigt in i kuren, där flickan försvunnit före henne. En betjänt sprang upp bakpå. De två andra motade studenten utför trappan.
En klatsj som en pistolknall, ett ryck i bjällrorna, och slädstassen gled bort med nätet svävande likt en sky och tofsarna gungande likt små röda och vita lågor. Det hela liknade så nära som möjligt en flykt för en fiende.
Med en sällsam sveda i bröstet och en hettande rodnad på kinderna avlägsnade sig Vilhelm från slottsgården. Han kände sig som en slagen fältherre, han hade med skymf blivit jagad från valplatsen.
Hans strövtåg hade visserligen krönts med upptäckten, och hans oro för Nannas räkning borde vara förbi. På slottet gick det ingen nöd på henne — så mycket hade han sett — och grevinnan skulle veta skydda henne till och med för kronobetjäningen. För Vilhelm återstod endast uppgiften att underrätta prästgården; även där skulle snart oron vara över. Ett par timmars förargelse endast — sedan skulle farbror kyrkoherden egentligen känna sig smickrad av äran; han skulle kanske låta bero, tills hennes högvälborenhet självmant skickade tillbaka sin fånge.
Intet av detta förslog som tröst åt den unge studenten. Ännu ville det ej klarna i hans aningars dunkel, men starkare än förut kände han, att hans ihärdighet haft annan botten än de andras. Minnet av den undvikande blicken sved och brände som ett sår. En fjortonårings tystnad förödmjukade djupare än grevinnans högdragenhet och betjänternas näsvisheter.