Han kände det som en sjukdom, växlande mällan mattighet och oro. Under den svidande och frätande plågan sög ett slags hunger, som ej var i släkt med magens. Den hade i all sin otillfredsställdhet stundom någonting angenämt, ljuvt, som mitt under svedan svalkade och berusade.
Vilhelm förströdde väntans timmar i slottets nära omnäjd. Han samtidigt pinades och njöt av sin väntan. Han kom sig knappt för med att räkna timmarna; men de syntes honom ömsom långa och korta, ömsom gråa och rosiga.
Varifrån hans glädje rörde, visste han väl ej själv, ej häller, hur han fick lusten att sjunga. Det hade aldrig varit bevänt med hans röst och inte häller med hans sånglust, även om hans barndom infallit i Otto Lindblads decennium. Men i de tysta skogarna, där grevinnans bjällror annars endast tävlade med talgoxen och nötskrikan, skulle man nu kunnat höra en ung, blekhyad student med små pepparbruna ögon gnola melodierna till Hulda Rosa och Till skogs en liten fågel flög och bägge med oförmodat uttryck.
Kort före skymningen, äntligen, kom täcksläden pinglande. Vilhelm iakttog den från sitt gömställe med brinnande blick och stark hjärtklappning. Modet svek honom att följa efter och äventyra ett nytt avskedande på själva trappan.
Den plan, han hyste, var, när allt kom omkring, ännu djärvare.
På omvägar smög han sig in i trädgården, och från en berså, hög som ett torn, bespäjade han manbyggnaden. Han hade lagt märke till, att gångarna närmast slottet voro skottade, och därav slutit, att de användes som vinterpromenad. Och kanhända — stod trädgårdsdörren rentav origlad.
Några spända minuter förflöto under ovisshet. Att fingra på en riglad bakdörr kunde ha sin fara med sig i dessa tider. Såg man därtill ut som en landsvägsriddare, kunde man lätt bli mottagen som en sådan; och på de stora godsen sutto kulorna löst i betjänternas terzeroler och ryttarpistoler.
Studenten hade beslutit våga försöket, då han häjdade den framsträckta foten. Om slottshörnet hade dykt upp en manlig gestalt — vid närmare påseende en gänglig gubbe i fotsid rock och med en lågkullig hatt, vars sidobrätten nästan hade formen av pärgamentrullar.
Det var patern, och han trippade, följande den skottade gången, raka vägen mot trädgårdsdörren, vilken han öppnade och strax efter drog igen om sig. Vilhelm var ögonblickligen ute ur bersån, i ett par språng framme vid dörren och i hälarna på patern.
Den gamle hann ej ens titta sig tillbaka, innan en okänd ung man stod tätt bakom honom i den lilla förstugan. Och bägge kommo nästan samtidigt in i riddarsalen.